Stockholms Arbetares Idrottsförening bildades 29 maj 1922 av en samling allmän-socialister under ledning av Evert Lejon. Den första träningslokalen låg i Weimarks institut på Regeringsgatan. Föreningen anslöt sig till boxningsförbundet och Riksidrottsförbundet (RF) 1925 och i slutet av tjugotalet flyttar klubben till de legendariska lokalerna på Inedalsgatan. Från Stockholms AIF:s bildande och fram till 1929 ansluter sig ytterligare knappt trettio arbetaridrottsföreningar runt om i landet till RF. Två år innan dess, 1927, har det bildats en samorganisation för arbetaridrottsföreningar anslutna till riksidrottsförbundet (AIS). I december 1929 begär dessa föreningar utträde ur RF och en konkurrerande organisation till RF, arbetarnas idrottsförbund (AIF), bildas 1930 efter mönster från några av våra nordiska grannländer, främst Finland, där arbetarnas idrottsrörelse (TUL) redan hade en lång tradition. Avsikten med det nya förbundet var att stärka arbetarrörelsen, ty idrotten ansågs vid denna tidpunkt vara alltför borgerligt dominerad. Då krävdes att man bröt totalt med den etablerade idrottsrörelsen. Man deltog sålunda inte på t. ex. SM utan höll egna AIF mästerskap.
Stockholms AIF såväl som övriga föreningar koncentrerade sig på de stora folkidrotterna, främst fotboll, friidrott och kraftsporter som boxning, tyngdlyftning och brottning, men även orientering, skidåkning och gymnastik. I mitten av 30-talet minskade aktiviteterna i Arbetarnas idrottsförbund. Förbundet upplöses 1936 och föreningarna uppmanades att ändra namn till allmänna idrottsföreningen och söka inträde till Riksidrottsförbundet. Då detta skedde fanns 131 föreningar med ca. 8000 aktiva. Stockholms AIF gick dock mot strömmen och behöll sitt namn och återinträdde dessutom i svenska boxningsförbundet igen. I samband med en rad polisrazzior mot kommunister och Sveriges Kommunistiska Parti 1940 beslagtas AIF:s arkiv och kunskapen om en stor del av klubbens historia försvinner. Mitt under kriget flyttar klubben till sina nuvarande lokaler på S:t Eriksgatan 69 2 tr ner. I början av 50-talet är Stockholms AIF arrangör för en serie boxningsgalor med ryska gästboxare. Dessa galor är så ekonomiskt framgångsrika att de genererar ett överskott som tryggar föreningens ekonomi under hela 50-talet. Mot slutet av detta årtionde är Stockholms AIF landets framgångsrikaste boxningsklubb. Vid SM 1959 erövras 1 guld, ett silver och fyra brons och föreningen utses till Sveriges bästa boxningsklubb. De övriga sektionerna inom klubben börjar dock föra en tynande tillvaro. En artikel i Rekord Magasinet Nr 5 1960 berättar om klubben vid den här tidpunkten och dess starke man, Åke Stenberg.
Under 50- och 60-talet har AIF tre boxningsfilialer. Dessa är belägna i Solberga, Blåsut och Hjorthagen. Filialen i Solberga flyttar senare Skärholmen och blir en självständig förening (Pugilist, numera en del av IF Linnea). Hans Widmark väljs 1967 till ordförande, en position han har haft i klubben sedan dess (med undantag av två år i slutet av sjuttiotalet). Under sjuttiotalet bildades återigen ett stort antal AIF-föreningar över hela landet. För att knyta kontakter och utbyta erfarenheter mellan föreningarna återbildades så i maj 1978 AIF-samorganisation (AIS el. AIF-S). Återbildandet av AIS var inte ett försök att kopiera 30-talets AIF-rörelse. Tanken var istället att med hjälp av lärdomar från AIF:s historia utveckla en progressiv kraft inom idrottsrörelsen. AIS:s organisatoriska underlag var 1980 20 st klubbar med över 2000 medlemmar. De tankar och ideal som drevs av personer i det numera avsomnade AIS finns formulerade i Plattform och stadgar för Arbetare Idrottsföreningars Samorganisation och AIF:s ungdomspolitiska program. Hur Stockholms AIF fungerade och hur verksamheten bedrevs vid den här tidpunkten finns beskrivet i en rad artiklar tex RIR-Tv, Norrskens Flamman, Ny Dag, Arbetarkamp, ETC och Vi i Vasastan. I slutet av sjuttiotalet utsätts klubben för ett kuppartat försök av kommunister att ta makten i klubben igen. Man vill göra om klubben till arbetarnas kamporganisation där det skulle föras ideologiska diskussioner och spelas innebandy på vardagarna och schack på helgerna (plats för skratt). Detta misslyckas naturligtvis efter hårdhänt motstånd av boxningsfolket.
Olof Palme på besök i AIFs träningslokal 1983. Till vänster: Hans Widmark, Olof Palme och Åke Stenberg. Till höger: Åke Stenberg. Lars Isaksson, Olof Palme, Hasse Widmark.
Under åttiotalet minskar den socialistiska verksamheten i allmänhet och med den även
rörelsens idrottsliga verksamhet. Ganska snart finns endast några få AIF motionsklubbar kvar
förutom Stockholms AIF:s boxningssektion. Mot slutet av 80-talet och första hälften av
90-talet upplever Stockholms AIF boxning sin andra glansperiod. Klubben tar merparten av
sina SM medaljer och utses återigen till bästa Svenska klubb. Läs Lasse Sandlins artikel i
aftonbladet om boxnings SM 1991.
Följande boxare har tagit guld på senior SM då de har representerat Stockholms AIF:
- 1959, Lars Norling 81 kg.
- 1960, Lars Norling 81 kg, Gunnar Johansson 67 kg.
- 1961, Lars Norling 81 kg, Gunnar Johansson 67 kg.
- 1978, Tapio Paartanen.
- 1990, Mikael Paartanen.
- 1991, Mikael Pavilainen +91 kg, Rodney Blizzard 81 kg.
- 1994, Mahad Robleh 67 kg.
- 1997, Kadri Salim 54 kg, Mike Yikealo 60 kg.
- 2003, Babacar Kamara 81 kg.
- 2004, Badou Jack 75 kg.
- 2005, Bashir Hassan 57 kg, Badou Jack 75 kg, Babacar Kamara 91 kg, Modo Sallah 91+ kg
- 2006, Babacar Kamara 91kg
- 2009, Ferdous Sahar 64 kg, Jonathan Gromark 91 kg.
- 2017, Micha Tabagoua 91 kg.
- 2024, Lorens Ottosson 75 kg.